Några synpunkter på Sandgrens artikel om doktorsavhandlingarna1


Av professor em Jacob W.F. Sundberg


  1. Claes Sandgrens ambitioner : forntid och framtid


Claes Sandgren framträder i sin artikel som en författare med ambitionen ”att reflektera över avhandlingarna inom det juridiska området, i dag och i framtiden” (s 388). Åtskilliga av de uttalanden som Sandgren avger bär prägel av de hans insatser, som tillförde honom ambassadörstiteln. Jag, som en gång i tiden svarade för familjerätten, har ett livligt minne av hur Sandgren kommit hem efter sin första postering som attaché i Fidel Castros Cuba och gav vårt doktorandseminarium en entusistisk rapport om den nya kubanska familjerätten. - Det har varit ovanligt med ambassadörer som blivit juris professorer. Det mest kända undantaget var kanske Hugo Grotius, som var svensk ambassadör i Paris, men samtidigt var en högst betydande rättslärd inom den naturrättsliga skolan, småningom Roman-Dutch Law. Sandgren har alltså höga ideal att sträva mot.


  1. Sandgrens desorientering i forntiden


Den som reflekterar över de juridiska avhandlingarna i dag undgår inte att tid efter annan göra jämförelser med hur det var i går, och även Sandgren låter undslippa sig sådana omdömen, vilka kastar ett visst ljus över hans framställning i övrigt. Bl.a. gör han en tillbakablick över doktorsavhandlingarna vid de juridiska fakulteterna i svunnen tid. Han karakteriserar avhandlingarna i två typer – ’poler’ -, varav den ena står för att


avhandlingen syftar till att bli doktorandens livsverk; detta har syftet att lägga grunden för en akademisk karriär ; doktorandtiden uppfattas inte som en utbildning utan som forskning (jfr 2.1 a ovan); kurser i forskningsmetodik betraktas med skepsis ; avhandlingsarbetet bedrivs i avskildhet; handledningen är rudimentär ; arbetet bedrivs under lång tid, kanske sex-åtta år ; ämnet är vitt och diffust (”Allt jag vet om x-rätt”) ; avhandlingen läggs fram i form av en diger monografi, gärna 500 sidor eller mer ; publiceringen sker i pappersform ; doktoranden publicerar inget under doktorandtiden utan kommer upp ur sitt gryt med sitt mästerverk. 2


Detta föranleder Sandgren till påståendet att ” De juridiska fakulteterna i Norden har sedan urminnes tider betraktat den förra polen som naturgiven ...”


Det uttalandet måste förstås förvåna författaren till boken fr. Eddan t. Ekelöf, vari man ingalunda finner belägg för att rättsvetenskapens framväxt på 1800-talet skulle på något vis återgå på tradition från urminnes tider. Jag får erinra om avsnitten betitlade ”De juridiska fakulteternas ställning” (s 80) som avhandlar 1600-talet, ”Om despoter och professorer” (s 112) som avhandlar 1700-talet – en epok som Ivar Strahl kallade för ”de begåvade dilettanternas tid” (s 114) – ”Den svenska doktrinen” (s 113-114) som täcker början på 1800-talet, och ”Den stora doktrinen” (s 163-188) som avhandlar tiden 1850-1920. Dalberg-Larsen kallar framställningen för ”en meget nuanceret billede af udviklingen op til det 19. århundrede med saerlig vaegt på doktrinen og retspraksis”.3 Slående är kanske insikten att praxis under 1700-talet kunde vara att doktoranden fick disputera på ett kapitel ur ett professorns arbete. Ordvalet ”kommer upp ur sitt gryt” får kanske förstås som ett visst avståndstagande – åtminstone ligger den tolkningen nära till hands för mig som är skyldig till att ha doktorerat på en avhandling på engelska om 600 sidor, framför allt resultatet av närmare två års studier utrikes.4


Ett annat uttalande av Sandgren av samma kvalitet gällerr urtypen för de s.k. rättsdogmatiska arbetena. ”Den förarbetsbunda lagkommentaren” skulle dominera antalet utgivna arbeten menar Sandgren (s 403), d.v.s. att alla avhandlingar inom det av honom valda – men inte särskilt klart preciserade – undersökningsfältet skrivits med bas i lagförarbeten. Också det påståendet måste förvåna den som efter konsultation av fr.Eddan konstaterat att man i gammal tid inte hade några lagförarbeten att titta på. Sådana fanns varken beträffande 1734 års lag eller inom romersk rätt. Historiska skolan som dominerade på 1800-talet ogillade lagstftning över huvud taget. De stora svenska lagförarbetena som Sandgren förmodligen tänker på tillkom först omkring 1930.5



4. Sandgrens desorientering betr. nutiden


Om så mycket i rättsvetenskapens utveckling visat sig vara en blind fläck i Sandgrens materialbehärskning kan det kanske vara skäl att ge en liten exposé av vad som hänt just före det som Sandgren vill beskriva som det nuvarande läget. Det råkar då sammanfalla med de 23 år som jag skötte professuren i allmän rättslära, efter att i sju år ha skött civilrättsprofessuren i familjerätt och arbetsrätt. Läget omkring 1970, då jag tillträdde professuren i allmän rättslära, har inträngande beskrivits av Roland Huntford i The New Totalitarians, se närmare min bok Huntford och Europakonventionen, IOIR nr 148. Perioden därefter har jag behandlat i ett par uppsatser som tyvärr tydligen undgått Sandgren.


A. Vad Sandgren icke uppmärksammat

Sandgren tycks inte ha uppmärksammat artikeln ”A Chair in Jurisprudence”, publicerad i 48 Scandinavian Studies in Law 430-461 (2005), som slår kana över den civilisation i vilken ämnerna juridisk encyklopedi och allmän rättslära verkade – i stort sett hela 1900-talet Man kunde kanske tycka att ett så sent och omfattande inlägg om rättsvetenskapens villkor i Sverige och Sandgrens egen fakultet i Stockholm borde ha intresserat en författare med ambitionen ”att reflektera över avhandlingarna inom det juridiska området, i dag [sic!] och i framtiden” (s 388).

Inte heller tycks han ha varit medveten om min avskedsföreläsning Om doktrinen, IOIR nr 98 (1993). I avskedsföreläsningen återfinner man ett avsnitt betitlatFinis doctrinae” – s 22-28, med ett anslag som borde intresserat Sandgren, eftersom analysen verkar att överensstämma med Sandgrens föreställning om instundandet av en ny tid. Till skillnad från Sandgrens mera optimistiska anslag felas dock varje föreställning om att det skulle bli bättre: ”Slutresultatet blir då en löjligt förkrympt professorsgestalt, som tillsätts av rektor och ges ’penna och papper, en stol och ett bord’ – det är vad staten kostar på en professor”, som professor Sven Olof Lodin [28] temperamentsfullt 1986 uttryckte saken, när han övergav Stockholms universitet för att övergå till Industriförbundets skattepolitiska avdelning.” (s 27-28)


B Efterkrigsgenerationens värld

Efter andra världskrigets isolering var perspektiven stora. Det gällde framför allt

att hålla takt med världens utveckling så att svenskarna inte hamnade i internationellt bakvatten. Det för många av oss i efterkrigsgenerationen viktiga och lockande var kartläggningen av de nya områdena som växte fram, lufträtten, rymdrätten, telekommunikationerna, internationella organisationer, Europakonventionen, EU, - områden med egen dynamik som inte lät sig inpressas i någon universitetsbyråkratisk Prokrustessäng om 300 sidor. Eftersom vi var relativt självständiga med hjälp av doktorandstipendier och domstolsvikariat kunde vi lägga ut våra egna kurser med sikte på var vår egen expertis kunde vara uppskattad. Det är därför en eye-opener om hur fjärran den tidens rättsvetenskapliga avhandlingar ligger i förhållande till Sandgrens föreställningar om dagens och morgondagens6.


Hur vi såg problematiken kan sammanfattas i mitt motto utan en domstolsfunktion kan en rättsordning icke tänkas som också då dubblerade min kollega Stig Strömholms uppfattning.7- I den utveckling som Sandgren har aktuell felas dock den dimensionen. Tesen får förstås åtminstone delvis sin förklaring av doktorandernas villkor på den tiden. Domargenerationen dominerade bland doktoranderna. Många om också inte alla var hovrättsfiskaler som fått tjänstledigt med C-avdrag för att doktorera. De kunde därför alltid, om det gick dåligt, lyfta på hatten och återgå till domarkarriären . Jag frågade på min tid regeringsrådet Bengt Wieslander om meritvärdet i domarkarriären av en planerad doktorsavhandling, och han menade då att en sådan var kapacitetshöjande, även om ämnet inte alltid var sakligt värdefullt. Att doktorera var fördenskull alltid på ett eller annat sätt knutet till domstolsperspektivet.



C Den domstolscentrerade doktorandkulturen

På detta vis skapade man självständiga doktorer. Såsom domaridentifierade hade de kanske en mindre underdånig och respektfull attityd till förvaltningsmyndigheter (inkl. UKÄ) vilket uppenbarligen var förargelseväckande för den dåvarande politiska ledningen, som ville ha följsamma individer, känsliga för vad som ’låg i tiden’. 68-generationens intåg i och etablering inom universitetsvärlden fick emellertid en och annan av oss att misströsta om vad framtiden i en juridisk fakultet skulle innebära, och därför drog man sig tillbaka till domstolskarriären.8


Den domstolscentrerade svenska doktorandkulturen hade att kämpa mot den hägerströmianska misstron mot juridiken som vetenskap, vilket på påstått vetenskapliga grunder gav juristerna en undfallande position i förhållande till politiska makthavare. Situationen har underhållande beskrivits av Emily von Sydow i hennes bok om hur överraskade de undfallande svenskarna var när de mötte den europeiska byråkratin i Bryssel med dess benägenhet att se frågorna juridiskt.9 Men man hade också att värja sig mot socialisternas på klasskampsbasis grundade allmänna avoghet mot yrkesdomarna som ansågs tillhöra fel klass. Det började under Lennart Geijers tid som justitieminister och det ledde till ett antal ändringar, som påminde om sovjetiska mönster. Genom utökande av lekmannadomarnas roll reducerades vad yrkesdomarna hade att säga till om. Det fortsatte sedan med olika försök att genom nya tillsättningsprinciper föra in s.k. ’samhällstillvända’ element i domarkåren. Dessa Lennart Geijers initiativ för att bredda domarrekryteringen10 tenderade att minska återkopplingen till dömandet.


Vid samma tid uppluckrades också kraven på tingsnotariemeriter för att få doktorera, och fiskalskompetensen verkade bli något överflödigt. Kraven urholkades för att öppna fler tillfällen för fler juris kandidater, men intrycket blev nog snarare att det var flocken av unga jurister som inte lyckats få tingsnotarieplats som vände sig till universiteten för att bli ’forskare’ som det kom att heta i mediaretoriken. Det var alltså andra-sorteringen.


Förändringarna återverkade också på synen på mitt ämne, den allmänna rättsläran, och frågan om man alls kunde doktorera i allmän rättslära? Min uppfattning, grundad på dåvarande praxis (Agge, Tore Strömberg, Hjerner, Strömholm, Sundberg), var att så var möjligt endast om doktoranden tidigare vunnit positivrättslig doktorskompetens. För egen del avstod jag från färska doktorander,11 inväntande att någon positivrättsligt meriterad skulle uppenbara sig med önskan att doktorera i allmän rättslära.





D Molnen hopas

Det var en förvirrande tid. Nykomlingarna i domarkarriären kom från departementen. De vädrade ett nytt samhällsklimat, i vilket domstolarna inte hade något eget särskilt värde, och de hade ringa förståelse för förtjänsterna i den gamla domarkulturen. Saken dramatiserades i ett litet cause celèbre som jag stod för efter några månaders tjänstgöring som adjungerad ledamot i hovrätten. Mot bakgrunden av hur jag upplevt min domstolstjänstgöring 15 år tidigare12 publicerade jag i Advokatsamfundets tidskrift en kritisk artikel focuserande på nyheterna som jag mött, och diskuterade också ett antal onöjaktigheter i svensk rättskipning13 – onöjaktigheter som sedan skulle få bjärt belysning i fall inför konventionsorganen i Strasbourg.14 Min diskussion väckte våldsam förargelse hos de samhällstillvända15 . Tydligen hade jag som Roland Huntford skulle sagt ’stört den allmänna sinnesfriden’ (”the public peace of mind”).16


Man var sålunda illa förberedd för den domstolsglorifiering som var på kommande med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna . Det hörde till bilden, att när Europakonventionen sedan på 1980-talet blev en levande realitet i svenskt rättsliv, så vägrade man genomgående i den svenska nomenklaturan att taga notis om den litteratur som diskuterade konventionens relevans i svenska juridiska sammanhang - man skall förgäves leta efter några recensioner i Sverige.17


Man finner här slående paralleller hur nomenklaturan i Sovjetunionen hanterade ovälkomna böcker om obehagliga ämnen som den konstgjorda hungersnöden i Ukraina 1932-33. 18 Sådana kunde i alla fall skrivas när glasnost gjorde sig gällande och bröt det tabu mot hungersnödens omnämnande som varit den tidigare periodens signum. Böckernas trycktes men upplagorna reducerades till den grad att de enskilda böckerna bara blev bibliografiska rariteter.


Detta är en bakomliggande dimension att minnas när man konfronteras med Sandgrens idé att samhällsklimatet inverkar på utrymmet för argumentationen (s 404) och att därför doktoranderna måste ”invigas i de akademiska koderna” och läras ”Vad kan sägas och inte sägas” (s 398). Det är nog också så som man måste tolka hans språkbruk såsom tillrättalagt för att med ’nya vackra ord’ som något ’progressivt’ beskriva samma utveckling som ovan beskrivits i relativt mörka färger och därigenom göra det attraktivt för dem som tror att världen alltid går ’framåt’ Det är icke utan intresse att studera det progressiva språkbruket.


E Utvecklingen sedd i Sandgrens perspektiv

I två uppsatser om empiriska studier resp. teoribildning inom rättsvetenskapen advocerar Sandgren att rättsvetenskapen bör inte bara studera den ”rättsliga högkulturen” utan vidga rättsbegreppet och se värdet av utomrättsliga teorier och empiriskt material (s 406 not 32)´19. Han menar t.o.m. (s 403) att en utveckling skett under senare decennier. Man har tillåtit sig en allt friare argumentation. I något som Sandgren – utan närmare förklaring - kallar den ’rättsvetenskapliga praktiken’ skulle förekomma en mångfald argument som mer handlar om att analysera rätten snarare än att ”fastställa gällande rätt” och han finner däri bl.a. något som han utan närmare förklaring kallar för ’rättskällor’. ”Analysen har stora inslag av kritisk granskning, resonemang de lege ferenda och andras rättspolitiska argument” förklarar han och tillägger att ”samhällsklimatet inverkar på utrymmet för argumentationen” samt – som något nytt - att ”synpunkter de lege ferenda som inspireras av författarens värderingar betraktas också som legitima”.


Mot denna bakgrund beklagar Sandgren (s 402) att valet av ämne inte alltid är föremål för tillbörlig omsorg när det gäller dagens doktorsavhandlingar. och han ser det rent statistiskt : Det är ingen tillfällighet menar han, att rättsvetenskapen inte stått sig väl i konkurrensen inom universitetsvärlden och tappat resurser. Som ett indicium gör han jämförelsen med ett samhällsvetenskapligt ämne, nationalekonomi, som numera skulle ha 88 professurer i Sverige. Att juridiska fakulteten stått sig så slätt i den jämförelsen skulle enligt Sandgren – utan närmare bevisning - bero på att man missat ”ett så centralt kvalitetskriterium som valet av ämne” (s 402). Tydligen fruktar Sandgren att dagens doktorsavhandlingar inte heller står sig så väl i konkurrensen i ’den rättsliga högkulturen’ eftersom han pläderar för (s 397) att också ”stärka doktorandens allmänna kompetens att verka i samhället ” [sic!]


Ingen vill väl förneka att denna beskrivning med ’nya vackra ord’ har sitt intresse. I jämförelse därmed må Sandgrens kritik av den i Stockholm rådande doktorandutbildningen framstå som en smula trivial men dock av intresse som måttstock på det intellektuella klimatet.


Sandgren påpekar att i Sverige åsätts inte avhandlingarna något betyg annat än godkänd eller underkänd (s 399). Det är ju riktigt, men det är en universitetsbyråkratisk ändring vars konsekvenser tål att tänka på. När jag tillträdde professuren i allmän rättslära 1970 fick jag ärva av min företrädare professor Ivar Agge uppgiften att till Tidsskrift for Rettsvitenskap regelbundet rapportera vad som förekommit vid min egen fakultet. Det viktigaste var att anmäla doktorsdisputationerna och däri ingick i sin tur att rapportera betygsmotiveringarna. De visade för de praktiska juristerna bland läsarna nyttan av en avhandl ing, dvs det var en avhandling för andra jurister. När sedan inga motiv längre gavs, föreföll detta förlorat, och när jag fortsatte mitt uppdrag för tidskriften var jag därför angelägen att på annat tillbudsstående vis ge läsarna en motsvarande upplysning. Det skedde genom att jag tog reda på och hänvisade till hur doktorsavhandlingen recenserats, vilket vanligen betydde en publicering av fakultetsopponentens opposition. På detta vis fick man fortfarande normalt bland jurister inblick i avhandlingens värde. Jag fortsatte med denna praxis intill min emeritering 1993. Då övertogs uppgiften av professor Ronnie Eklund som besparade sig mödan att leta recensioner. Men det betydde också att doktorsavhandlingarna och deras författare förlorade i intresse. Numera innehåller anmälan i tidskriften bara en statistisk uppgift av ovisst intresse.


Sandgren anbefaller i sin artikel om doktorandernas utbildning (s 397) att ”i utbildningen bör även ingå kunskap om hur artiklar bör skrivas, hur forskningsmedel bör sökas m.m., insikter som förmedlas i otillräcklig utsträckning inom forskarutbildningen, i vart fall i Sverige.” Här är det litet svårt att följa hans tankegång. ”Kunskap om hur artiklar bör skrivas” är förvisso en något förvånande målsättning. Man skulle trott att en juris kandidat med 3-5 års universitetsstudier bakom sig skulle ha läst ett tillräckligt antal artiklar för att på egen hand ha bildat sig ett omdöme om hur artiklar bör skrivas. Man hoppas det inte är fråga om en avsiktlig infantilisering av doktoranderna som föresvävat Sandgren eller att det varit rena indoktrineringskurser av ovisst innehåll som varit aktuella.


Sandgren rapporterar - med uppenbar belåtenhet­ - att (s 397) ”flertalet svenska doktorander numera har en egen arbetsplats och kan utbyta tankar med bland annat sina doktorandkolleger”. Det hade inte en tidigare doktorandgeneration som arbetade hemma eller på bibliotek. Men att ha tjänsterum på fakulteten medför också att beständigt vara under – icke nödvändigtvis välvillig – övervakning. Stockholmsfakulteten beskrevs för inte så länge sedan av en bitter juris professor som ’en sällsynt vidrig arbetsplats’. Och umgänget med andra, förmodligen lika okunniga, doktorander kanske inte ger så mycket insikt i rättsväsendets villkor som en f.d. ambassadör vill tro.


”De juridiska avhandlingarna är emellertid alltför långa” förklarar Sandgren i all uppriktighet (s 394 ). Men man undrar hur genomtänkt detta uttalande kan vara.

Datorerna har förenklat att skriva mycket, därav de stigande omfången. Sandgren förklarar sig emellertid (i not 13): ”Det är av omtanke om läsarens tid som omfånget bör hållas tillbaka, inte doktorandens ; det räcker med en sida om dagen för att komma upp i 600 sidor.”


Jag ser det ganska annorlunda. För att taga det sista först : Det är en intellektuell skillnad mellan att skriva tre uppsatser om 33 sidor, och att få ihop en homogen och genomtänkt bok om 100 sidor. Den skillnaden står Sandgren tydligen främmande för. Vidare ’omtanken om läsarens tid’ verkar på mig ojuridiskt. Sandgren resonerar som en som har skönlitteratur som kvällslektyr. Jurister som konsulterar avhandlingar är nog snarare intresserade av vad som står i dem, inte hur korta de är. Ju mera omfångsrik en avhandling är , dess mer får man reda på genom att slå i den, förutsatt att den har register som gör den överblickbar. Att det skulle stå för mycket är en udda kritik. Möjligen ogillar Sandgren historiska inledningar och komparativa översikter, men sådana avsnitt åsyftar vanligen att övertyga den konsulterande juristen att författaren har erforderlig bildning för att kunna tas på allvar i en bildad och internationellt involverad värld.


Sandgren beklagar sig : ”Det saknas medvetenhet bland doktorander om att brist på koncentration och oförmåga att sovra är en kvalitetsbrist varför stort omfång mycket väl kan vara demeriterande.” Ja, står det en massa nonsens hämtat från politiskt tryck, är det naturligtvis riktigt att en juridisk författare skall sovra. Sandgren är heller inte helt kategorisk, men man saknar vägledning. Unga författare utan livserfarenhet och med ännu mindre domstolserfarenhet är ju hjälplöst utlämnade åt sina handledare vars motiv inte alltid är helt altruistiska - t.ex. på grund av egen konkurrenssituation och en i det nya systemet alltmera osäker ställning. Sandgren upplyser (s 397) att ”handledningen i Sverige var tidigare rapsodisk och ostrukturerad och doktoranden var utlämnad åt sig själv”. Det är nog inte hela sanningen. Med de avancerade avhandlingar som hovrättsfiskalerna sysslade med kunde tilltänkta handledare inte alltid följa med ; min egen första uppgift inför disputationen var att lära upp handledaren på ämnet som avhandlingen handlade om. ”Inställningen är numera en annan” förklarar Sandgren och påminner om (not 16) ”att det införts ett krav i högskoleförordningen att varje doktorand skall ha minst två handledare (6:31)” Men varifrån får handledaren sin kompetens? Svensk universitetsbyråkrati påkallar ”att varje handledare skall ha genomgått en handledarutbildning (6:32)” . Men inte skulle en sådan ha hjälpt min handledare på den tiden! Man undrar vad en sådan ’handledarutbildning’ skulle gå ut på – att orientera doktoranden om de ’akademiska koderna’ och vad som ’inte får skrivas’?


Blundar inte Sandgren månne för den näraliggande frestelsen för varje handledare att låta doktoranden utföra forskningen åt handledaren själv med baktanken att i slutändan denne skulle själv skriva det storslagna verket, d.v.s. att handledaren i själva verket är en konkurrent som ’äter’ sina doktorander. Det har varit en mycket vanlig misstanke i svenska universitetssammanhang, och man undrar om det blir bättre med två handledare. Är det icke typisk svensk universitetsbyråkratisk naivitet att tilltro varje liten nykläckt handledare - som anses ’kompetent att verka i samhället’ - total altruism! Det är för mig i vart fall uppenbart att doktorander med handledare hängivna sådana idéer måste ha svårt att göra sig gällande i domstolskulturen, och vara i starkt behov av att få, vad de kan ha inhämtat av ”allmän kompetens att verka i samhället” (s 397), erkänt som en merit någonstans där man kan finna sin bärgning.



  1. Sandgrens orientering i framtiden


Det är svårt att sia och spå, särskilt om framtiden, men man hade förstås välkomnat om Sandgren, när han blickat in i sin kristallkula, hade kompletterat sina ideer om ’samhällsklimat’ och ’kompetens att verka i samhället’ med en liten utblick över de krav som ställs av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (SFS 1994:1219 med senare ändringar) och vad han tror om dess framtid och relevans i utbildningen av svenska doktorander.


Det är inte allom bekant vilka meningsmotsättningar som utvecklats i de svenska höga politiska kretsarna, men nyligen har förre statssekreteraren i justitiedepartementet Krister Thelin gläntat på förlåten på ett för Sandgren intressant vis. Han skriver :


Rättskedjan” är en ofta brukad men missvisande bild om hur rättsväsendets olika delar fungerar. Bilden har sitt ursprung i ett statistikpräglat produktionstänkande, där ärendenas vandring från polis, åklagareoch domstol till en slutstation inom kriminalvården utgör den sammanhållande länken. Finansdepartementet, statskontoret och riksrevisionsverket gillar bilden. De finner glädje i att kunna reducera myndigheterna och domstolarna till en organisk samverkande enhet, där de kvantitativa målen och ”effektiv styrning” överordnas verksamheten. För dem som ogillar konstitutionell maktdelning och inte vill se domstolarna som annat än brottsbekämpande myndigheter passar också ”rättskedjan” bra. Här har Domstolsverket (”blankettförrådet” gemenligen kallat), regeringens förvaltningsmyndighet för budgetstyrning inom domstolsväsendet, gett effektiv draghjälp.20


Thelin påpekar betydelsen av domstolarnas självständighet och annorlunda funktion också på brottmålsområdet. Under den förra borgerliga perioden i svensk rikspolitik var därför ”rättskedjan” bannlyst och Domstolsverket reformerades för att markera det. Men efter den borgerliga regeringens valförlust 1994 återställde segrarna snabbt det gamla tänkandet. Gränsen mellan förvaltningsmyndigheten och domstolarna suddas ut i syfte att ”modernisera” och ge ”service”. Skillnaden mellan t.ex. de allmänna försäkringskassorna och domstolsväsendet är numera hårfin.


Men det kan ändras. Europakonventionen lider sannerligen ic ke av någon domstolsfobi utan snarare av domstolsglorifiering. Den domstolsfobi som man kan spåra bakom Sandgrens analyser av universitetsutvecklingen och prognoser om blivande doktorer har därför kanske bräckligare underlag än vad man kunde tro.


Det är onekligen significant att Sandgren i sin blick in i framtiden icke har ett ord att säga om domarkulturens revansch inom ramen för Europakonventionen som förklarats gälla som lag i Sverige och har liknande status i de andra nordiska länderna. Domstolsfunktionen är det centrala temat i denna konvention och kriteriet på den rättsstatskultur som den söker värja och främja. Det är förvisso begripligt att man inom den rörelse som Sandgren tillskriver framtiden under lång tid försökt minimera Konventionens betydelse, bla. genom transformationsteorin som gått ut på att Konventionen ingen verkan kunde ha i Sverige eftersom ratificeringen icke åtföljts av någon lagstiftning – nota bene intill SFS 1994:1219 – och därför icke kunde åberopas i svenska domstolar, samtidigt som en serie om icke mindre än fem volymer rapporterat om rättsfall i vilka Konventionen åberopats. I ljuset av det sovjetiska exemplet är det kanske icke alldeles förvånande att den svenska nomenklaturan i sitt fäste på Svensk Juristtidning vägrat att alls låtsas om denna serie, trots den uppmärksamhet i utländska juridiska tidskrifter som böckerna rönt.


Går världen framåt? De progressiva vs de reaktionära är ett gängse tema. En levande varelse reagerar, ett lik icke! Vi som gick på latinlinjen i den svenska lärdomsskolan fick ett fågelperspektiv. Antikens historia vimlade av olika samhällsstrukturer som t.ex. spartaner och amazoner, despotier och demokratier, allesamman småningom utdöda och ersatta av andra, vilket allt tillsammantaget omöjliggjorde för oss att hänge oss åt någon föreställning att om världen egentligen gick framåt - progressivt tänkande. Att den hela tiden ändrades var det bestående intrycket plus en allmänt relaxerad uppfattning om idéer om hur samhället borde vara beskaffat


I antikens historia vande man sig i stället vid tanken på en tillvarons guldålder som efterträddes av degeneration och förfall. Paradexemplet brukade vara bysterna av Caesar som porträtt-konstens höjdpunkt och av Konstantin som dess förfall. Detta förmedlade till oss en grundläggande skepsis inför de progressiva som trodde att världen gick framåt. Att tekniken gick framåt var uppenbart för alla att se, men samhället och människan, det ville man nog få bevisat innan man trodde på det. Det var lättare att se att de nya generationerna fuskade med korten för att undgå jämförelsen med en svunnen guldålder. Det var särskilt påträngande i konst och arkitektur, men tekniken lånade sig lätt till andra ämnesområden också, t.ex. juridiken och moralen. Moralisk darwinism kunde vinna många proselyter men övertygade knappast oss skeptiska. Dit hörde jag21





:































1 Claes Sandgren, ”Framtidens doktorsavhandlingar i rättsvetenskap”, TfR 2007 s 388-407

2 Sandgren, a.a. s 390.

3 Jörgen Dalberg Larsen, TfR 1979 s 480-493, på s 493.

4 Jacob W.F. Sundberg, Air Charter – A Study in Legal Development, Norstedts 1961.

5 Jacob W.F. Sundberg, fr. Eddan t. Ekelöf s 233 f.. Möjligen är Sandgren vilseledd av Hugo Tiberg och Percy Bratt som i sin artikel ”Domare och lagmotiv” i SvJT 1989 s 407-425 är desorienterade på samma sätt

6 Jfr Gunnar Adler Karlssons redgörelse för hur han med sovjetiska förlagor hanterade den 1968 gällande limiten om 320 sidor som villkor för att få statliga tryckningsbidrag, se avsnittet ”Om lagarnas verkställighet, igen” i GAK, En uppblåst bakteries memoarer (The Capri Institute [2003?] s 97-98.


7 Strömholms påpekande av dubbleringen finns beskriven i min bok, fr.Eddan, 2 uppl. förordet s 3-4 ; jfr Stig Strömholm,, ”Har juridiken en framtid?”, SvJT 1975 ; se närmare Jacob W.F. Sundberg, Om Chikan (IOIR nr 117) s 46 med vidare hänvisningar – jfr allmänt fr. Eddan s 14.

8 Som doktorandkolleger kunde jag i början räkna både Jan Ljungar och Göran Ljungberg men de blev avskräckta och föredrog andra karriärer.

9 Emily von Sydow, När Luther kom till Bryssel,. Arena 1999, s , 201, 205

10 Jfr Jacob W.F. Sundberg, Fr. Eddan t. Ekelöf, IOIR nr 41, s 260.

11 Jfr min avskedsföreläsning 1993 ”Om doktrinen”, IOIR nr 98, s 2.

12 Jfr min artikel ”Att vara hovrättsfiskal”, TSA 1970 s 459-463

13 Jacob W.F. Sundberg, ”15 år efteråt”, TSA 1970 s 451-458. Jag antogs som hovrättsfiskal 1954.

14 Se närmare den lilla utredningen i småskriften Jacob W.F. Sundberg, ”Europakonventionen och de svenska juristerna” IOIR nr 115. En del av onöjaktigheterna reformerades sedan sua sponte av svenskarna själva.

15 Per-Erik Fürst, ”Trettio år efter”, TSA 1971 s 122-129 ; replik Jacob W.F. Sundberg, ”Litet genmäle till hovrättslagmannen Per-Erik Fürst”, TSA s 251-254.

16 Roland Huntford, The New Totalitarians, 1971, s 285.

17 Se närmare Jacob W.F.Sundberg, Huntford och Europakonventionen , IOIR nr 148, s 30-32.

18 Prof Stanislav Kulchytsky – en insider - har numera beskrivit hur det hela gick till.

19 Se Claes Sandgren, ”Om empri och rättsvetenskap”, (I) 7 JT 726-748 och (II) 7 JT 1035-1059 (1995-96) ; idem, ”Om teoribildning och rättsvetenskap”, 16 JT 297-333 (2004-05).

20 Krister Thelin, ”Ingenting händer hos Asp”, SvD 7.8.2007 s 5. ”Regeringens oinskränkta och diskretionära utnämningsmakt” har fått många att sluta upp på ”förvaltningslinjen”, då den gett ”arbetsgivare” större lednings- och styrningsmedel, alltmedan de obefordrade domarna intagit en [mer eller] mindre krumryggad hållning. – Kurs. här.


21 Se närmare mina recensioner av Ernst Andersen, SvJT 1971 s 47-49, och 1975 s 111-114¸ ävensom min bok Tystnadsspiralen, IOIR nr 96, s 141 f.


10